terrortax

Jag har bestämt att jag iallafall måste jobba mer med vardagslydnad och sånt, även om jag inte har några direkta tävlingsambitioner nu (har varken orken eller lusten). Kom fram till det när jag såg hur det lyste i Doris ögon när jag höll en köttbulle i handen när vi gick hem från jobbet häromkvällen. Hur hon dansade fram “sidan” hela vägen och gjorde allt jag ville på minsta vink. Jag kände mig som en dålig mor.

Så från och med nu är det godis med (hon jobbar tom. för leversnittar) och helst klicker också. Och främst bara förstärka positiva beteenden som frivilliga sidan-gåenden och när hon håller koll på mig och kommer spontant osv. men även träna på att stanna snabbt och på stadga och att hämta saker. Sånt lätt som hon ändå tycker är himla kul och som framförallt är himla nyttigt. Det gör våra promenader roligare och lättare och hon blir mer trött i huvudet.

Idag, efter vår promenad, kände Doris att jag tagit fram köttbullar på bänken och tittade så trånande att jag plockade ner klickern. Vi testade om hon mindes hur man öppnar dörrar, vilket hon snabbt gjorde, och sen körde vi lite frivilliga lägganden, sättanden och ställanden (det sista var mycket svårt). Sen testade jag “backa”, något som aldrig riktigt suttit, och se! Hon backade! Inte långt, men ändå ett tydligt backande, gång på gång. Sen fick hon leta upp och komma in med mina tofflor ett par gånger och sen avslutade vi med att se hur befäst “öppna” var på olika dörrar och med mig i olika positioner. Det gick helt strålande, utom garderobsdörren där hon istället gick in och hämtade strumpor som hon stolt kom ut med till mig.

Hela hon strålade av lycka och det var underbart att se henne. Vi måste verkligen göra sånt här oftare. Nu ligger hon och tuggar ben, helt lycklig.